Sara Stridsberg: Darling River
Albert Bonniers förlag
2010
326 sider
I sommer besøkte jeg et mysigt torp i Värmland, og tenkte derfor at det eneste passende ville være å lese en svensk roman, i tilegg til jubilant og värmlandspoet Gustav Fröding. Valget falt på Sara Stridsberg siste roman, Darling River. Stridsberg er en forfatter jeg kun har fulgt på avstand de siste årene, så etter flere anbefalninger var det dags.
I Darling River følger vi oppveksten til Dolores i en noe søvnig småby i Alaska. Dolores og faren hennes, Richard, bruker nettene til ta å lange bilturer i hans rustne, gamle jaguar. Moren til Dolores forlot dem tidlig, det er bare klærne hennes som henger igjen skapene. Vi får etterhvert innblikk i at disse to er outsidere i småbyen, noe som virker forståelig med tanke på Richards noe destruktive livsstil. Blant annet mistenkes han, med rette, for å stå bak flere skogbranner i området. Han plukker også jevnlig opp prostituerte langs veikanten, som utfører sine tjenester mens Dolores gjemmer seg i baksetet. Romanen er basert på Vladimir Nabokovos roman Lolita, noe som kommer klart fram i skildringene av forholdet mellom Dolores – Lo – og Richard.
När jag og far är ute tillsammans låtsas vi att jag är hans fästmö. … Far får göra vad han vill med sin hand offentligt. Det är en lek som passar mig. I leken vi läker är han min hallick. Handen är en dekoration.
Stridsberg sprenger bokstavelig talt Nabokovs utgave av Lolita. Hun vokser ut av barneklærne hun går med, ryggraden verker av den raske veksten. Hun er sykelig og fordervet, tennene råtner, synet svikter. Hun lever opp til sitt navns, som på spansk betyr smerte eller sorg.
På en av Richard og Dolores mange bilturer spør Dolores ham om han vet hva predestinert betyr:
«Nej. Men säkert något med religionen.”
”Det gjør ingenting, men jag får för meg att det gäller mig. Jag är rädd att någonting är bestämt redan när det gäller mig och jag är rädd för att det inte är filmstjärngrejen.”
”Använder du ord som du inte förstår när du tänker på dig själv?”
”Alltså det är till ett korsord.”
”Du är åtminstone söt som en filmstjärna.”
”Tack, Richard.”
”Ingen orsak, puder.”
”Okej jag chansar på flicka. Eller kvinna. Sex bokstäver.»
Som i Stridsbergs forrige roman, Drömfakultetet, er det ingen lystig historie som brettes ut her. Det er likevel ikke tung lesning, Stridsbergs suggererende og vakre språk drar en inn i romanens drømmelignende univers. Selv om forholdet mellom Lo og faren er preget av ømhet og varme, er hun som hun selv spår, predistinert til et liv uten framtid.
Trackback/Tilbaketråkk