I Oslo snør det sidelengs, og det er første søndag i advent. Det er nettopp en slik dag man skal plukke frem en av Astrid Lindgrens Titta, Madicken, det snöar!, en bildebok illustrert av Ilon Wikland.

«Titta, Madicken, det snöar!»
Då kommer Madicken fort ur sängen. Den första snön, det är ju nånting märkvärdigt og härligt med den.
«Jag tycker mer om den än om all annan gammal snö», säjer Madicken. Så orättvis är inte Lisabet.
«Jag tycker om precis all snö i hela hela världen», påstår hon.
Det skrattar Madicken åt.
«Vad kan du ha för roligt med all snö i hela världen? Det räcker väl med vår egen snö tycker jag.»
Ja, visst räcker det med den. Och nu faller den tätt över hela Junibacken.

Den søndagen Madicken og Lisabet våkner til at det snør, springer de ut i snøen og leker hele dagen. Neste dag har Madicken feber og er syk, og Lisabet blir derfor alene med Alva for å handle julklappar. I byen skal Lisabet vente utenfor butikken et øyeblikk, og da kommer Svenssons lilla Gustaf som hun må tøffe seg for. Resultatet er at hun går seg helt bort, og i Ilon Wiklands illustrasjon er dette et av de vondeste øyeblikkene jeg vet om:

I historiene om Madicken synes jeg Astrid Lindgren beskriver et søskenforhold på sitt aller beste. Joda, Bröderna Lejonhjärta burde kanskje fått den tittelen, men Jonatan og Kavring er nå litt overnaturlige og overdrevne. Madicken og Lisabet går i tottene på hverandre, men når Lisabet er borte er det likevel tydelig at det går forferdelig hardt inn på storesøster Madicken.

Neste uke disputerer Åse Marie Ommundsen på uthviskingen av skillet mellom barne- og voksenbøker. I beskrivelsen av disputasen står det «Det viser seg at mange bøker som retter mot barn, egentlig er voksenlitteratur. Samtidig begynner voksenbøker å ligne på barnebøker. Bildeboka for voksne føyer seg inn i denne trenden.»

Kanskje er Titta, Madicken, det snöar! en bildebok for voksne? Mamma gråt alltid så fryktelig når hun leste denne boken høyt for meg og søsteren min. Selv om hovedpersonene er Madicken og Lisabet, og målgruppen er 3–6 år, tror jeg dette er en bildebok for foreldre, der foreldrenes uendelige frykt for å miste barna sine er hovedtemaet (har jeg skjønt, selvfølgelig etter at jeg ble voksen. Som barn identifiserte jeg meg med Madicken). Lindgrens forfatterskap er fullt av fraværende foreldre, i kontrast til denne fortellingen. Selv om Madicken og Lisabets foreldre er i bakgrunnen, er de alltid der, og titter inn på barnerommet etter at Lisabet og Madicken har sovnet.

Mamma och pappa står stilla och ser på dem. De håller varann i hand och tårar trillar nerför deras kinder.
«Tack och lov», viskar mamma. «Tack och lov!»
För visst är det stor skillnad på två barn och bara ett.